Situationen var lika besynnerlig som personen Else talade med. Hon hade aldrig sett något liknande, och då var hon trots allt hela 15 år gammal. Visserligen hade hon, fram till denna natt, endast befunnit sig innanför den lilla byns gränser. Alla hon någonsin träffat hade funnits där. När nu dygnets mörkaste timme kommit fann hon sig själv talandes med en främling, i en glänta i skogen. Det tordes vara en obehaglig situation för henne men hon kände inte så. Snarare var det nyfikenhet och förvirring som dominerade hennes tankar.
Mannen hon talade med hade järnbrist. Detta var något av det första han yttrat när hon tog kontakt med honom. I gläntan där de setts satt han vänd mot henne och stirrade upp i stjärnorna. Månskenet stirrade tillbaka på honom och på henne. Järnbristen hade han fått på grund av för lite sol, förklarade han.
- ”Varför är du ute nu då, om du har järnbrist? Solen är ju aldrig framme såhär mitt i natten vet du väl?” påpekade hon och oroade sig något för hur varelsen skulle svara henne.
Förvånande nog så skrattade han som svar, fortsatt tittandes upp mot stjärnorna ovanför.
- ”Vad är det som är så roligt?” frågade hon och svaret dröjde i några sekunder.
- ”Du vet inte så mycket om järnbrist, eller hur? För att inte tala om hur lite du vet om mig, såklart. Du vet inte vem jag är, du vet inte varifrån jag kommer och du vet sannerligen inte vad järnbrist innebär. I alla fall inte för mig”
Det hade han förstås rätt i. Om det var något Else visste så fanns det att hämta hemma i byn. Nu när hon inte längre befann sig där så var det svårare för henne att veta något överhuvudtaget. Järnbrist till exempel. Visste hon vad det var eller lät det bara bekant? Hon skulle just gå djupare ner i tanken när varelsen tog till orda igen:
- ”Säg mig, min nya vän. Vad kan du egentligen säga om någonting? I vilken riktning ligger din by, till exempel?”
Nu hade han vänt sig om mot henne och mött hennes blick. Hon svalde och såg sig förvirrat omkring. Hon hade ingen aning.
- ”Jag vet inte” sa hon ärligt
Varelsen med järnbrist ställde sig upp och var säkert två huvuden längre än Else själv. Han lutade sig fram mot henne och sa:
- ”Vi gör det lite lättare. Vad heter du?” frågade han
Hon kunde inte heller svara på den frågan. Vad var det egentligen som hade hänt? Kanske fanns svaren enbart hos varelsen med järnbrist som nu stod framför henne.